Motion till kyrkomötet 1998:2 av Dag Sandahl om ett inomkyrkligt ekumeniskt program

Kyrkomötet KMot 1998:2

Det andra ekumeniska mötet i Graz 1997, vars dokument redovisas för kyrkomötet, såg inte bara utmaningen att stärka minoritetskyrkor och minoritetsfolks jämlika status och rättigheter utan också behovet att fortsätta seriösa interreligiösa dialoger och anförtro den ekumeniska framtidsvisionen åt unga människor. Denna typ av ekumeniska proklamationer görs ofta och måste få bli mer än ord på papper. Orden måste förverkligas. I Graz förband sig kyrkorna bl.a. att bekämpa alla former av diskriminering inom kyrkorna. Detta är en följd av försoningen som en Guds gåva. Samarbete med förföljda och marginaliserade i en anda av försoning innebär att "vi bemöter egocentrisk individualism med insikter om att olikheter är en gåva som hjälper oss att upptäcka den underbara mångfalden i Guds unika skapelse."

Det är närmast självklart att mötet i Graz i precisa former manar kyrkorna att åta sig eller främja ekumenisk utbildning och fostran men också att arbeta fram ett gemensamt dokument som innehåller grundläggande ekumeniska skyldigheter och rättigheter.

Bakgrunden till ekumeniska uttalanden av detta slag är - så menar Harding Meyer och Lukas Vischer i boken Growth in Agreement - 1970-talet då kyrkorna nådde ett antal nya och banbrytande gemensamma teologiska insikter. Insikterna har lett fram till nya dialoger både internationellt och nationellt.

För Svenska kyrkans del betyder detta att ett inte obetydligt antal dialoger med kyrkor och samfund i Sverige ägt rum och material från det pågående ekumeniska samtalet publicerats. Till svenska översattes t.ex. dokumentet som den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen i boken Bekänna en och samma tro (1993) för att - just som mötet i Graz uttryckt saken - "främja ekumenisk utbildning". Till skillnad från det s.k. Lima-dokumentet tycks den här sortens dialoger inte ha studerats särskilt mycket i församlingarna. De ekumeniska visionerna återstår att förverkliga (se vidare Raiser To be the Church, 1997), konstaterandet är blott alltför lätt att göra. Och för en kyrka som försett kristenheten med betydande ekumeniska profiler under de gångna decennierna, borde frågan ställas varför ekumenik inte blivit mer av en Svenska kyrkans livshållning på församlingsplan och varför ekumeniska insikter så lite präglat och präglar Svenska kyrkans sätt att gestalta inomkyrklig mångfald.

Uppenbarligen återstår här ett arbete att göra som i relation till ekumenik mellan kyrkor skulle innebära både att ekumeniska landvinningar implementeras och att ekumeniska besluts bärkraft prövas mot faktisk verklighet. Samma principer som gäller kyrkorna emellan måste få ett genomslag när det handlar om inomkyrkliga traditioner och rörelser och hanterandet av dem.

Ett inomkyrkligt ekumeniskt program i och för Svenska kyrkan måste arbetas fram på nationell nivå men genom studier och konsultationer förankras på församlingsplanet. Det är uppenbarligen inte en framkomlig väg att lämna ansvaret för dialog till biskoparna på stiftsnivå; ett tidigare givet uppdrag tycks inte ha lett särskilt långt - i de flesta stift har biskoparna inte tagit några sådana dialoginitiativ.

Utgångspunkten för en inomkyrklig dialog är insikten om en gemensam trosbekännelse som offentligen avlägges söndag efter söndag. Denna gemensamt bekända tro tar sig sedan mångfaldiga uttryck men det hör till den kristna tron att mångfald och enhet inte är varandras motsatser. Den tro Kristi Kyrka bekänt och gestaltar genom århundraden och i skiftande mänskliga kulturer markerar ett givet centrum men också gränser. Bortom de gränser bekännelsen drar upp finns annan tro - men den känns inte igen som kristen. Inom gränserna kan emellertid trons mångfald med glädje accepteras som en gemensam tillgång och kanske något som just genom att accenterna läggs olika säkrar det autentiska evangeliet.

Utgångspunkten för en inomkyrklig dialog måste också vara en insikt om att Kyrkans enhet är ett instrument för evangelisation. En söndrad kyrka kan inte evangelisera och ter sig knappast trovärdig.

Söndringen i Svenska kyrkan är uppenbar. Den leder till missmod, modlöshet och en marginalisering av minoriteter som motiveras utifrån kyrkopolitisk maktposition mer än av teologiska överväganden. Svenska kyrkan står här illa rustad inför framtiden. Det gör utarbetandet av ett inomkyrkligt ekumeniskt program till en tvingande och brådskande nödvändighet. I det arbetet måste besvärliga frågor tas upp och självkritiskt bedrivas men också sådana teologiska positionsangivelser göras som leder till fördjupad enhet. Sådant kan ske. Det skedde senast när frågan om dop och kyrkotillhörighet löstes.

En av uppgörelserna måste handla om själva kyrkosynen. För närvarande förs en kyrkosyn - centrerad kring kyrkan som gudstjänstgemenskap - okritiskt vidare. Att sätta Svenska kyrkan på formel och hävda att den måste vara gudstjänstgemenskap betyder att ställa miljontals kyrkotillhöriga utanför. Definitionen måste vara orimlig också om den i sak har något för sig. Kyrkotillhörighet i någon teologisk mening måste också den kunna vara som betalar sin kyrkoavgift - och aldrig kräver någon kyrklig service i utbyte. Kyrkotillhörig i någon teologisk mening måste den kunna vara som vid några tillfällen i livet utnyttjar Kyrkans tjänster. Kyrkotillhörig i någon teologisk mening måste också den vara som omfattar och troget delar Kyrkans tro i sin församling men inte låter sig övertygas av varje majoritetsbeslut den kyrkliga apparaten fattar, eller vilket för en evangelisk-luthersk kyrka inte är överraskande, frånkänner den kyrkliga apparaten beslutskompetens i frågor som rör själva uppenbarelsen.

En annan uppgörelse handlar om att söka en modell för att låta olika kyrkliga rörelser stå i ett inbördes spänningsfält och på så sätt stimulera varandras bidrag. Detta handlar om en uppgörelse av det skälet att många schabloner måste omprövas och "fiendebilder" revideras.

En tredje uppgörelse måste sannolikt handla om hur ansvar i kyrkolivet fördelas. Det är frågor som styr in på det som kallas "icke-teologiska faktorer".

Några viktiga preciseringar för framtiden hör med i ett inomkyrkligt program. Om ekumenik och evangelisation på djupet är förbundna med varandra - och ekumenik betingelse för evangelisation - bör till ett ekumeniskt program också evangelisationsfrågor kopplas. Hur ska Svenska kyrkan vara för att hennes tro och bekännelse ska vara tro-värdig?

Metoderna för utarbetandet av ett inomkyrkligt ekumeniskt program måste övervägas. Det gäller att utnyttja den ekumeniska teologins resultat, att använda underlag från dem som i andra sammanhang arbetat med konflikthantering och utifrån ett historiskt perspektiv försöka förstå de mekanismer som lett till splittring men också att försöka förstå vad det var i Svenska kyrkans egen historia som en gång gjorde henne till brobyggarkyrka i det ekumeniska arbetet.

Mot bakgrund av det anförda hemställer jag

att kyrkomötet begär att Centralstyrelsen vidtar åtgärder för att arbeta fram ett inomkyrkligt ekumeniskt program.

Kalmar den 8 juni

Dag Sandahl